EKG-inspelaren.

Kallelse till NÄL.

Lördagen började med spruta nr 2, nu med högre dos. "Upp och gå med dig så kollar vi dig om 6 timmar igen" sa barnmorskan...så Fredrik och jag tog trapporna ner till korridorerna på bottenplanet och gick några rundor.


Nu när jag försöker tänka tillbaka så kommer jag nog inte ihåg allting...och det jag kommer ihåg kanske inte ens är i rätt ordning...skumt...


Värkarna blev så småningom starkare och starkare och jag fick fler sterilvatteninjektioner. Vi avverkade barnmorska efter barnmorska allteftersom de gick av/på sina skift...och när förlossningen sedan var slut hade vi tex haft två barnmorskor två gånger om...


Återigen blev det tal om akupunktur...grrr....fast denna gången skulle det vara med ström i....eller ngt sånt. Jag var med på att testa det, och blev lite förvånad när barnmorskan kommer tillbaka och säger att den som skulle utföra det inte var med i den aktuella studien och därför kunde jag inte få det *hahaha* "Jävla studier" tänkte jag!


Vid den här tiden ungefär började jag fundera på var i förlossningsförloppet jag befann mig. Jag låg ju fortfarande inne på vårdrummet, och då kan väl inte de riktiga värkarna ha startat...eller? Var det som jag kände nu något som alla med normala förlossningar oxå kände eller var det speciellt just pga sprutorna? Ingen informerade mig om mitt "tillstånd" och jag hade ingen aning om vad som skulle komma härnäst eller vad planen var. Det kändes som att jag befann mig i ett ingenmansland...


Det jag däremot Visste var att jag hade ONT och att de smärtillande jag fick inte var tillräckliga längre...så jag bad om att få bada! Vi förflyttade oss till ett rum med ett stort badkar där barnmorskan hade börjat tappa upp jättevarmt vatten...och gissa om det var SKÖÖNT att lägga sig däri!! *aaaaa* Vattnet täckte ju långt från hela mig, men det lindrade smärtan i nedre delen av magen där allt det onda satt. När värkarna hade sina toppar använde jag massagemunstycket mot magen och det fungerade riktigt bra. Ett tag kändes det nästan som att vara på spa *haha*


Tror att jag låg i badet i 1,5 h innan barnmorskan kom in och sa att doktorn ville ta en titt...och det var riktigt jobbigt att förmå sig att ta sig ur det sköna badet och förflytta sig till andra sidan av korridoren till ett undersökningsrum. Doktorn sa ganska snart att hon inte tänkte ge mig sista sprutan vilket var en lättnad. Istället ville hon lägga in en ballong med diameter 5 cm inne i livmodern strax vid sidan om bebisens huvud och sedan pumpa in koksalt i denna. Okey tänkte jag...men när hon sedan utförde ingreppet så gjorde det helt sjukt ont att jag inte ens kunde ropa ut till Fredrik (som stod i andra änden av rummet) att jag ville hålla hans hans...utan lyckades bara förmå mig att vifta lite med handen. Doktorn fattade vinken och sa att han allt kunde komma fram till mig. Känslan kring ballongingreppet var bland det värsta under hela förlossningen och jag höll både på och svimma och spy på Fredrik...men lyckades hålla emot det. När doktorn var klar vet jag att jag bestämt sa att "nu vill jag tillbaka till badet!!!", men väl däri så hade badets lindran passerat och tyvärr så hjälpte det inte längre.


Mitt i all förvirring kring mitt förlossningsstadie så ropade jag på barnmorskan och frågade om jag kunde få lustgas...och jag blev faktiskt förvånad när hon svararade "ja det skulle vi ju kunna prova nu". Kändes som om att jag hade kunnat få det för länge sedan men att de bara låtit mig befinna mig på mitt mittemellanstadie. Från badrummet kom vi för första gången in till förlossningsrummet där jag blev introducerad för lustgasen. Provade att dra in sisådär en 6 ggr och kände mig skitfull. Tanken som slog mig var att jag inte ville vara full just nu *haha* och att jag inte borde suga så många gånger även fast BM rekommenderade mig till det.


Klockan var väl runt 18 på lördagkvällen när jag hörde en smäll inifrån min kropp. Jag ringde på BM och sa att "det sa pang!" varvid hon skrattade lite och konstaterade att det var vattnet som gått. Sedan lirkade hon lite med koksaltballongen som helt plötsligt kom ut ganska enkelt. "Nu är du öppen 3-4 cm".


Ganska snart därefter bad jag om att få ryggbedövningen. Narkosläkaren kom senare än utlovat vilket gjorde både Fredrik och mig irriterade. När jag dock sedan fått bedövningen så kommer jag ihåg hur skönt allt kändes. Plötsligt så var man "med" igen...och jag kommer ihåg att jag bad Fredrik om lite choklad :)


Större delen av lördagkvällen/natten spenderade jag stående eftersom det var det absolut skönaste. Ligga var helt uteslutet och det var en pina varje gång jag var tvungen att lägga mig ner för att bli undersökt. Att stå var förövrigt det som BM rekommenderade mig att göra, och jag tror jag var en mönsterföderska som gjorde allt som de bad mig om. De sa iaf att jag var duktig, och i den situationen så är det faktiskt peppande.


Under nattens gång så fick jag dropp för att förstärka värkarna och det kändes kan man säga att jag fick det...ujujuj.... Tänkte varje gång BM kom in i rummet att måtte hon inte skruva upp droppet bara för ja pallar inte mer. När hon efter en undersökning sa att nu var jag öppen 10 cm så skruvade hon istället ner droppet...och då kändes det som att alltihop avstannade. Det var verkligen som att allt bara dog av. Fredrik blev märkbart irriterad, och jag fattade ingenting. BM pratade om någon "kant" som var ivägen för bebisen att kunna tränga ner ordentligt...och var tvungen att ge en spruta för att försöka få bort den.


När jag vart fullt öppen ett tag börjar det bli lite oroligt i rummet och jag uppfattar inte riktigt allt som händer. Vad jag dock tror händer är att det har sagts att vi ska byta förlossningsrum eftersom det är en annan slags utrustning där som vi ska prova som är ny. Om inte Fredrik i efterhand hade berättat att jag flyttades pga att det då beslutats för sugklocka så hade jag än idag trott att det berodde på att det var för ännu en studie *grrr* Vet att jag under rumsbytet ville ha lustgas som ju inte gick att få precis just då och att BM sa till mig "du får se till att hålla dig ett tag". Nu i efterhand undrar jag dock varför vi inte fick det förlossningsrummet från början med tanke på vad doktorn efter andra kontrollen hade sagt att det med sannolikhet vid igångsättning antingen skulle bli kejsarsnitt eller sugklocka.


Inne i nya rummet tycker jag att sängen är kass, man kan ju inte hänga över ryggstödet lika bra som i det förra rummet. Undersköterskan säger att apparaturen som visar värkarna inte är lika bra. Jag är rätt irriterad... Eftersom jag numera ligger på rygg och då känner mer av smärtan så ber jag om mer ryggbedövning eftersom jag märker att den ju har tagit slut! "Ne, det är försent för det" säger då barnmorskan, vilket gör mig ännu mer irriterad. Jag undrar VARFÖR har de inte sagt till mig när det i så fall skulle vart dags att fylla på om jag hade velat ha mer!


Nu är det väldigt många människor i rummet, säkert fyra barnmorskor och en läkare. Är inte säker på att jag uppfattade att det var sugklocka, men något förstod jag ju med tanke på alla människor. När värkarna kommer trycker jag på utav bara helvete fastän jag upprepade gånger vid det här laget sagt högt rätt ut att jag inte klarar mer. Jag känner att jag kanske skulle klara mer, men jag vll inte mer. Någonstans i bakhuvudet finns tanken om ett kejsarsnitt så att jag skulle slippa allt det här. Även fast jag inte kan, vill eller orkar så gör jag ändå allt vad man ber mig om. Nu när jag krystar så hjälper även en barnmorska till att trycka på på magen. Sen bara helt plötsligt så känner jag hur allt bara blir varmt...bebisen är ute! "Va, redan?!" typ tror jag att jag tänkte. Läkaren hade bara behövt göra två drag med sugklockan. När jag tittar på bebisen så ser jag typ bara ett enda stort huvud...och inte undra på...huvudet hade ju naturligtvis blivit deformerat av sugklockan som det brukar bli. Jag bara ligger med armarna tungt bredvid mig och är helt tom i både kropp och huvud...


Bebisen försvinner snabbt ut med läkaren ut från förlossningsrummet. Jag ser och hör på barnmorskorna att något inte är som det ska med mig. Ganska snart efter bebisen kommit ut börjar jag frysa något fruktansvärt...jag får en extrem frossa! Jag skakar så kroppen hoppar i sängen. Samtidigt börjar man rulla ut mig mot hissen och åker ner till operation där narkossköterskorna tar emot och sveper in mig i fyra duntäcken, duntofflor som når upp på låren och dunmössa...men ändå kan jag inte sluta skaka och frysa. Inte förrens jag får en spruta som ska ge mig värme så slutar jag skaka. Ryggmärgsbedövningen hjälper även till att göra benen varma. Vad jag tror är en vanlig operation för sådana som har spruckit under en förlossning (vilket jag uppskattade kunde ta kanske en kvart) förstår jag ganska snart inte är en vanlig operation eftersom allt tar så himla lång tid. I efterhand fick jag höra att allt hade tagit en timme.


När operationen är klar sitter fortfarande bedövningen i innebärandes att jag inte har någon känsel från midjan och ner och kan alltså inte röra benen...så man rullar vidare mig till uppvaket. Direkt efter Mio kommit ut så hade jag velat ha något att dricka, men det fick jag ju inte eftersom jag ju skulle opereras...och inte heller nu fick jag något att dricka. Munnen och halsen kändes som öken...inte förrens jag tre timmar senare var redo att åka tillbaka upp till förlossningen fick jag ett glas mineralvatten...och det var sååå skönt för halsen!


Det där traditionella gemensamma fikat som alla par får när förlossningen är över fick ju inte Fredrik och jag eftersom jag försvann med en gång. När jag kommer tillbaka till Förlossningen så ligger Fredrik och sover i en soffa i dagrummet med Mio på bröstet...och dit rullas min säng och det är där vi får vårt fika. Benen har börjat komma tillbaka till mig, men hela sängen rullas ändå in till BB där vi tyvärr inte får ett enkelrum eftersom det dagarna innan kommit så mycket folk. Nu är första gången som jag både får se och hålla Mio.


Mio föddes söndagen 17/1 kl 05:13. Han vägde 4135 g och var 53 cm lång :)

Förra fredagen skulle det bli sista kontrollbesöket till NÄL, iaf om jag fick bestämma. Vi hade en tid kl 11 för att träffa doktorn som kollade livmodertappen återigen...och som denna gången konstaterade att den faktiskt hade mjuknat lite sedan onsdagens besök, men att den fortfarande var stängd. Dock var den fortfarande drygt 1 cm lång. Återigen verkade Knatten fortfarande må bra i magen varför ingen heller då rakt ut rekommenderade oss en igångsättning. Doktorn var norsk vilket hjälpte oss väldigt mycket i vårt beslut eftersom vi lyckades läsa hans budskap mellan raderna att han tyckte att det nog kunde sitta på sin plats med igångsättning...eftersom man aldrig hade väntat så här länge varken i Oslo eller Köpenhamn med att starta en förlossning. Blir så irriterad på NÄL's tjafs om att det ska vara så "naturligt" med allt. Av den anledningen förespråkar de inte igångsättning. Men hur naturligt är det då att låta allt gå hur långt som helst så att bebisen blir hur stor som helst och allt antagligen slutar med kejsarsnitt?! Dessutom sa doktorn att det med igångsättning antingen slutade med kejsarsnitt eller sugklocka i nästan alla fall...so whats the difference?


Jag sa "nu gör vi det!" och vips så befann vi oss på förlossningen, fast inte i ett förlossningsrum utan i ett vårdrum, innehållandes enbart en säng och en dator som skulle registrera bebisens hjärtljud och mina värkar. Vårdrummet hade nummer 13...vilket inte Fredrik brydde sig så mycket om...men Jag la märke till det...


Första sprutan innehöll minsta dosen, och till en början kände jag ingenting, men ganska snart så kom något litet som var det mesta jag någonsin känt under hela graviditeten. Pga det lilla så valde Fredrik att åka hem och kolla till Tessan och lovade komma tillbaka ett visst klockslag. När det utlovade klockslaget dock infann sig så hade jag vid det laget fått så fruktansvärt ont och blev helt förtvivlad när inte Fredrik dyker upp som han lovat utan kommer först en halvtimme senare. "Men jag trodde inte att du skulle vara sån här när jag kom tillbaka, jag hade tänkt att vi skulle gå ner och luncha". Yeah right! Och på grund av den tanken så hade han inte med någon mat...smart!


Kvällen fortsatte och värkarna blev starkare och starkare...jag fick ju vad jag ville att äta och dricka, men inte Fredrik eftersom han inte tänkt på att ta med sig något...så han blev nog ganska matt. När klockan helt plötsligt hade blivit 21:30 kommer en barnmorska in och säger att vi får fortsätta imorgon med spruta nummer 2 eftersom de inte gör mer efter den tiden på dygnet. Jaha, undrade jag...ska jag åka hem nu då? Ne, jag skulle sova över, och Fredrik fick sova i en säng bredvid.


Natten som kom var helt fruktansvärd. Värktoppen av första sprutan kom mitt under natten och jag kunde inte sova överhuvudtaget någonting utan hade bara hur ont som helst. Jäss, tänkte jag, bra uppladdning inför morgondagens förlossning :( I början ringde jag lite försiktigt i klockan på BM, men sen ringde jag mer och mer för det gjorde så jävla ont. "Det är pinvärkar" sa BM hela tiden och fortsatte säga att det inte var så mycket jag kunde få just nu, men om jag ville så kunde jag få lite akupunktur. Jaja, ge mig det bara! Det satt nålar överallt till slut; i fötterna, i händerna, i ryggslutet, i huvudet och mellan ögonen. Men tro inte det hjälpte...kändes som det bara var för syns skull. Jag blev iaf extra misstänksam när BM säger att "vi har en akupunkturstudie på gång..." och så blev jag bara väldigt irriterad och tänkte "sluta experimentera på mig utan ge mig det jag vill ha".


När inte akupunkturen hjälpte fick jag sterilvatteninjektioner som faktiskt var myycket bättre. Men nålarna satt fortfarande kvar under hela natten vilket var lite scary för det kändes som jag skulle trycka in nålen som satt i huvudet ända in i huvudet *gah*


Till slut kom BM in med en sån där massagegrej man använder i huvudet med ståltrådar på en pinne...och då förstod jag att detta var allt som gick att få... Det sjuka var att det kändes som att jag kämpade med en smärta som inte skulle leda till en förlossning utan som istället var för att avstanna den första sprutan. Jag lyckades somna kl 7 på morgonen och sov till 10...och när jag vaknade så var mycket riktigt varenda värk helt borta...

Fredrik är lite trött...

Imorgon är det fredag och jag har vid det här laget blivit trött på mig själv som hela tiden missbrukar ordet "OM".... "OM det inte händer något inatt så..." bla bla bla ... "OM det inte blir imorgon så blir det..." :( Det var då en envis bebis att stanna kvar ända in i slutet! Dessutom är jag lite rädd att Fredriks dåliga sida, den eviga tidsoptimisten, har smittat av sig...hur kunde det gå så fel ;)


Vi får se om vi hörs här imorgon eller inte efter kontroll 2...

Årets första semla.

Om jag kanske slutar att beklaga mig så kanske h*n tittar ut snabbare??! Får prova med det! Men siffran 41 i rubriken ser ju riktigt scary ut. Tänk om jag för alltid kommer se ut så här...då blir det precis vad Sara och jag diskuterade en fikarast om vad som händer när en gravid kvinna blir biten och förvandlas till vampyr *hahaha*


Älsklingen fick paket, men ingen frukost på sängen idag. Hade ställt klockan, men eftersom han vaknade av den o frågade "har du ställt en klocka?" så gick jag istället upp med honom så att vi kunde äta frukost tillsammans. Nu ska han snart komma hem så att vi kan åka till BM.

Magen i vecka 41.

Nu är det faktiskt rätt trist att inte ha något speciellt att göra! Igår beställde jag därför hem Panduro-katalogen och idag har jag hittat en trevlig tygsida som tillsammans säkert kan resultera i något kreativt :) Kanske kan sy nya kuddfodral. Scrappa lite. Måste köpa en symaskin bara... Tur man har inspirerande bloggar att läsa och få idéer från :)

Har precis börjat käka färsk ananas...men får nog ge upp den idén för det började svida för mycket i mungiporna! Det blev iaf en halv ananas (visserligen långt från 7 st) men det är alltid ngt ;p

Egentillverkade skötbordet.

Nu var det ju dags att komma ut, right! Vore ju trevligt om något kunde hända idag så att Fredrik slapp åka och jobba imon.


Fastän jag bar runt på massa kartonger igår och plockade bort i stort sett nästan allt julpynt inklusive granen så hände inget *grrr* Fredrik har läst att om man äter 7 st anananser så sätter allt igång...så det är väl det som ligger närmast till hands *haha* ;)

Vecka 40+4.