Vägen till förlossningen

2010-01-25 10:16:35 » Graviditet 2009/2010

Lördagen började med spruta nr 2, nu med högre dos. "Upp och gå med dig så kollar vi dig om 6 timmar igen" sa barnmorskan...så Fredrik och jag tog trapporna ner till korridorerna på bottenplanet och gick några rundor.


Nu när jag försöker tänka tillbaka så kommer jag nog inte ihåg allting...och det jag kommer ihåg kanske inte ens är i rätt ordning...skumt...


Värkarna blev så småningom starkare och starkare och jag fick fler sterilvatteninjektioner. Vi avverkade barnmorska efter barnmorska allteftersom de gick av/på sina skift...och när förlossningen sedan var slut hade vi tex haft två barnmorskor två gånger om...


Återigen blev det tal om akupunktur...grrr....fast denna gången skulle det vara med ström i....eller ngt sånt. Jag var med på att testa det, och blev lite förvånad när barnmorskan kommer tillbaka och säger att den som skulle utföra det inte var med i den aktuella studien och därför kunde jag inte få det *hahaha* "Jävla studier" tänkte jag!


Vid den här tiden ungefär började jag fundera på var i förlossningsförloppet jag befann mig. Jag låg ju fortfarande inne på vårdrummet, och då kan väl inte de riktiga värkarna ha startat...eller? Var det som jag kände nu något som alla med normala förlossningar oxå kände eller var det speciellt just pga sprutorna? Ingen informerade mig om mitt "tillstånd" och jag hade ingen aning om vad som skulle komma härnäst eller vad planen var. Det kändes som att jag befann mig i ett ingenmansland...


Det jag däremot Visste var att jag hade ONT och att de smärtillande jag fick inte var tillräckliga längre...så jag bad om att få bada! Vi förflyttade oss till ett rum med ett stort badkar där barnmorskan hade börjat tappa upp jättevarmt vatten...och gissa om det var SKÖÖNT att lägga sig däri!! *aaaaa* Vattnet täckte ju långt från hela mig, men det lindrade smärtan i nedre delen av magen där allt det onda satt. När värkarna hade sina toppar använde jag massagemunstycket mot magen och det fungerade riktigt bra. Ett tag kändes det nästan som att vara på spa *haha*


Tror att jag låg i badet i 1,5 h innan barnmorskan kom in och sa att doktorn ville ta en titt...och det var riktigt jobbigt att förmå sig att ta sig ur det sköna badet och förflytta sig till andra sidan av korridoren till ett undersökningsrum. Doktorn sa ganska snart att hon inte tänkte ge mig sista sprutan vilket var en lättnad. Istället ville hon lägga in en ballong med diameter 5 cm inne i livmodern strax vid sidan om bebisens huvud och sedan pumpa in koksalt i denna. Okey tänkte jag...men när hon sedan utförde ingreppet så gjorde det helt sjukt ont att jag inte ens kunde ropa ut till Fredrik (som stod i andra änden av rummet) att jag ville hålla hans hans...utan lyckades bara förmå mig att vifta lite med handen. Doktorn fattade vinken och sa att han allt kunde komma fram till mig. Känslan kring ballongingreppet var bland det värsta under hela förlossningen och jag höll både på och svimma och spy på Fredrik...men lyckades hålla emot det. När doktorn var klar vet jag att jag bestämt sa att "nu vill jag tillbaka till badet!!!", men väl däri så hade badets lindran passerat och tyvärr så hjälpte det inte längre.


Mitt i all förvirring kring mitt förlossningsstadie så ropade jag på barnmorskan och frågade om jag kunde få lustgas...och jag blev faktiskt förvånad när hon svararade "ja det skulle vi ju kunna prova nu". Kändes som om att jag hade kunnat få det för länge sedan men att de bara låtit mig befinna mig på mitt mittemellanstadie. Från badrummet kom vi för första gången in till förlossningsrummet där jag blev introducerad för lustgasen. Provade att dra in sisådär en 6 ggr och kände mig skitfull. Tanken som slog mig var att jag inte ville vara full just nu *haha* och att jag inte borde suga så många gånger även fast BM rekommenderade mig till det.


Klockan var väl runt 18 på lördagkvällen när jag hörde en smäll inifrån min kropp. Jag ringde på BM och sa att "det sa pang!" varvid hon skrattade lite och konstaterade att det var vattnet som gått. Sedan lirkade hon lite med koksaltballongen som helt plötsligt kom ut ganska enkelt. "Nu är du öppen 3-4 cm".


Ganska snart därefter bad jag om att få ryggbedövningen. Narkosläkaren kom senare än utlovat vilket gjorde både Fredrik och mig irriterade. När jag dock sedan fått bedövningen så kommer jag ihåg hur skönt allt kändes. Plötsligt så var man "med" igen...och jag kommer ihåg att jag bad Fredrik om lite choklad :)


Större delen av lördagkvällen/natten spenderade jag stående eftersom det var det absolut skönaste. Ligga var helt uteslutet och det var en pina varje gång jag var tvungen att lägga mig ner för att bli undersökt. Att stå var förövrigt det som BM rekommenderade mig att göra, och jag tror jag var en mönsterföderska som gjorde allt som de bad mig om. De sa iaf att jag var duktig, och i den situationen så är det faktiskt peppande.


Under nattens gång så fick jag dropp för att förstärka värkarna och det kändes kan man säga att jag fick det...ujujuj.... Tänkte varje gång BM kom in i rummet att måtte hon inte skruva upp droppet bara för ja pallar inte mer. När hon efter en undersökning sa att nu var jag öppen 10 cm så skruvade hon istället ner droppet...och då kändes det som att alltihop avstannade. Det var verkligen som att allt bara dog av. Fredrik blev märkbart irriterad, och jag fattade ingenting. BM pratade om någon "kant" som var ivägen för bebisen att kunna tränga ner ordentligt...och var tvungen att ge en spruta för att försöka få bort den.


När jag vart fullt öppen ett tag börjar det bli lite oroligt i rummet och jag uppfattar inte riktigt allt som händer. Vad jag dock tror händer är att det har sagts att vi ska byta förlossningsrum eftersom det är en annan slags utrustning där som vi ska prova som är ny. Om inte Fredrik i efterhand hade berättat att jag flyttades pga att det då beslutats för sugklocka så hade jag än idag trott att det berodde på att det var för ännu en studie *grrr* Vet att jag under rumsbytet ville ha lustgas som ju inte gick att få precis just då och att BM sa till mig "du får se till att hålla dig ett tag". Nu i efterhand undrar jag dock varför vi inte fick det förlossningsrummet från början med tanke på vad doktorn efter andra kontrollen hade sagt att det med sannolikhet vid igångsättning antingen skulle bli kejsarsnitt eller sugklocka.


Inne i nya rummet tycker jag att sängen är kass, man kan ju inte hänga över ryggstödet lika bra som i det förra rummet. Undersköterskan säger att apparaturen som visar värkarna inte är lika bra. Jag är rätt irriterad... Eftersom jag numera ligger på rygg och då känner mer av smärtan så ber jag om mer ryggbedövning eftersom jag märker att den ju har tagit slut! "Ne, det är försent för det" säger då barnmorskan, vilket gör mig ännu mer irriterad. Jag undrar VARFÖR har de inte sagt till mig när det i så fall skulle vart dags att fylla på om jag hade velat ha mer!


Nu är det väldigt många människor i rummet, säkert fyra barnmorskor och en läkare. Är inte säker på att jag uppfattade att det var sugklocka, men något förstod jag ju med tanke på alla människor. När värkarna kommer trycker jag på utav bara helvete fastän jag upprepade gånger vid det här laget sagt högt rätt ut att jag inte klarar mer. Jag känner att jag kanske skulle klara mer, men jag vll inte mer. Någonstans i bakhuvudet finns tanken om ett kejsarsnitt så att jag skulle slippa allt det här. Även fast jag inte kan, vill eller orkar så gör jag ändå allt vad man ber mig om. Nu när jag krystar så hjälper även en barnmorska till att trycka på på magen. Sen bara helt plötsligt så känner jag hur allt bara blir varmt...bebisen är ute! "Va, redan?!" typ tror jag att jag tänkte. Läkaren hade bara behövt göra två drag med sugklockan. När jag tittar på bebisen så ser jag typ bara ett enda stort huvud...och inte undra på...huvudet hade ju naturligtvis blivit deformerat av sugklockan som det brukar bli. Jag bara ligger med armarna tungt bredvid mig och är helt tom i både kropp och huvud...


Bebisen försvinner snabbt ut med läkaren ut från förlossningsrummet. Jag ser och hör på barnmorskorna att något inte är som det ska med mig. Ganska snart efter bebisen kommit ut börjar jag frysa något fruktansvärt...jag får en extrem frossa! Jag skakar så kroppen hoppar i sängen. Samtidigt börjar man rulla ut mig mot hissen och åker ner till operation där narkossköterskorna tar emot och sveper in mig i fyra duntäcken, duntofflor som når upp på låren och dunmössa...men ändå kan jag inte sluta skaka och frysa. Inte förrens jag får en spruta som ska ge mig värme så slutar jag skaka. Ryggmärgsbedövningen hjälper även till att göra benen varma. Vad jag tror är en vanlig operation för sådana som har spruckit under en förlossning (vilket jag uppskattade kunde ta kanske en kvart) förstår jag ganska snart inte är en vanlig operation eftersom allt tar så himla lång tid. I efterhand fick jag höra att allt hade tagit en timme.


När operationen är klar sitter fortfarande bedövningen i innebärandes att jag inte har någon känsel från midjan och ner och kan alltså inte röra benen...så man rullar vidare mig till uppvaket. Direkt efter Mio kommit ut så hade jag velat ha något att dricka, men det fick jag ju inte eftersom jag ju skulle opereras...och inte heller nu fick jag något att dricka. Munnen och halsen kändes som öken...inte förrens jag tre timmar senare var redo att åka tillbaka upp till förlossningen fick jag ett glas mineralvatten...och det var sååå skönt för halsen!


Det där traditionella gemensamma fikat som alla par får när förlossningen är över fick ju inte Fredrik och jag eftersom jag försvann med en gång. När jag kommer tillbaka till Förlossningen så ligger Fredrik och sover i en soffa i dagrummet med Mio på bröstet...och dit rullas min säng och det är där vi får vårt fika. Benen har börjat komma tillbaka till mig, men hela sängen rullas ändå in till BB där vi tyvärr inte får ett enkelrum eftersom det dagarna innan kommit så mycket folk. Nu är första gången som jag både får se och hålla Mio.


Mio föddes söndagen 17/1 kl 05:13. Han vägde 4135 g och var 53 cm lång :)

8 kommentarer
Hanna
2010-01-25 15:01:17 » http://hyunmee.se

En sak är i alla fall säker! Det går aldrig att i förväg räkna ut hur en förlossning kommer att sluta, så alla eventuella förväntningar är helt i onödan.



Men visst är känslan efteråt lite häftig ändå? Var kom alla superkrafter ifrån som man inte visste att man hade? ;)


Sara
2010-01-25 15:17:57

TACK! ...för fortsättningen!

Vilken j-a upplevelse...fyyyyy...eller?

Men hur ser en sugklocka ut och hur funkar det?

Och vad är en sterilvatten injektion och hur funkar den?

Hur känns allt nu i kroppen?

KRAMAR!


Linn
2010-01-25 19:40:02

Kul att du delar med dig av din historia, Slutet där lät ungefär som min första gång, Björn satt själv kvar i förlossningsrummet med lilla Michaela medans jag var iväg på operation. Där satt han rakt upp och ner i två timmar och visste knappt vad han skulle göra. Men gu va gott fikat smakade efter allt sen =)


Emelia

Det var starkt av dig att dela med dig av upplevelsen. Det är bra att skriva ner det också, för annars glömmer man- trots att man inte kan tro det just då... Kram!


Mia
2010-01-25 21:25:29 » http://spaaniz.blogg.se/

vilken helvetes förlossning!!! jag har uppenbarligen haft tur. Vad var det för operation?



kram


Admin
2010-01-26 10:03:48 » http://laprinzessa.blogg.se/

Hanna: man ska Absolut Inte ha några som helst förväntningar nej...inte ens de få som jag hade.



Sara: jo de var en resa som hette duga...å inget jag gör om!! Vet inte riktigt hur den klockan såg ut som användes på mig.

Tror sterilvatteninjektioner bara e sprutor me vatten som gör ont som fan att spruta in bara bara för att smärtan ska riktas till ett annat område.



Emelia & Linn: Kände att jag ville skriva av mig alltihop...och varför då inte dela med sig. Ska bli spännande att senare få läsa journalen där man får allt svart på vitt vad som hände.



Mia: jag sprack mellan slidan och ändtarmen...så det är en jävla massa stygn där nu...och det gör lite ont att sitta ;)


fluff
2010-01-26 11:18:27 » http://fluffet.wordpress.com

åh fy fan ;) Jag skulle nog inte läst det här! ;)



Skönt att ni mår bra allihopa och grattis till tusen till mio om jag inte sagt det!! kraaaam


Linn
2010-01-26 14:39:12 » http://fedtmule.blogg.se/

Min förlossning slutade som din, d.v.s. det blev sugklocka och någon hjälpte till att trycka på magen. Så trots att dem innan hade klippt blev det total sfinkterruptur, grad 3. Åkte direkt till operation och fick inte träffa Anton förrän 6 timmar senare. Jag kände mig så besviken av att inte få uppleva den där stunden när man får upp barnet på magen och allt har gått bra.



Som tur är läker man ju väldigt bra där nere ändå så jag hoppas du inte ska behöva ha ont så länge till.




« NAMN
« E-POST (publiceras ej)
« BLOGG
Kommentar: