Idag knackade det på dörren och utanför hittade jag Helena som var förbi Trollhättan med sin lilla Elin. Hon hade innan varit på kontoret och lunchat och nu fick jag ett besök - kul :) Elin gnydde lite i början, men sen somnade hon i mammas famn. Naturligtvis fick jag hålla henne, och jag tycker det är likadant varje gång - känns som att bebisen ska gå sönder när de är så små ;) Men det är väl så att man lär sig sin egna bebis sen...för de är ju inte riktigt så ömtåliga som man som utomstående tror.


Det var inte riktigt så här jag hade förväntat mig att mitt första möte med Elin skulle bli! Jag hade ju räknat med att ha en egen bebis vid det laget... När vi från början fick våra beräknade förlossningsdatum så skiljde det endast 25 dagar, men nu så är ju Knatten fortfarande kvar i magen och Elin snart 7 veckor.


En märklig sak som hände när Elin började gny lite var att Tessan började kela vääldigt mycket. Visst, hon är en gosig katt i vanliga fall med, men nu kändes det faktiskt som att hon kanske kände sig lite utanför även fast Elin var hos Helena då. Tessan slängde sig i min famn och tryckte in huvudet i handen och tittade sedan djupt in i mina ögon... Så här har hon faktiskt inte betett sig när Ella har varit här, utan snanare flytt fältet då.

Tessans prinsessplats i burspråket.