Några har frågat vad Oliver önskar sig på dopet. Naturligtvis är det ju inte han som önskar utan hans mamma ;p Däremot tänker jag som så att det är kul att få saker som han kommer använda hela livet och som inte bara blir ståendes i en hylla (eller längst in i ett skåp). Därför går tennprylar från guldsmedsaffärer fetbort! Hur fina e d på en skala? Och vill man exponera dem...ne...

När vi låg på BB så sa sköterskorna att vi skulle få en kallelse hem i brevlådan om när Oliver skulle åka till Sahlgrenska. Tiden gick och det kom ingen kallelse. Fredrik ringde någon vecka innan semestern och fick då veta att vi skulle få ett brev innan personalen på avdelningen själva gick på semestern. Ingen kallelse kom... F ringde då under semestern igen för att höra när vi skulle få komma...började ju smått tycka att det hela var aningens oseriöst! Då säger rösten i andra änden "men ni ska ju komma imorgon!". VAAA!! Alltså, får man bli behandlad på det viset...tråkigt tycker vi...det är ju ändå ett litet barn det handlar om och är ju familjens käraste ägodel. Kräver en viss respekt... Men, men...vad skulle vi göra...det var ju bara att ställa in semesterns ENDA planerade dag, trippen till Sommarland, som vi sedan länge bestämt att vi skulle göra med min syster och hennes familj, samt min mamma och pappa.

Igår blev Oliver 2 månader. Märks så tydligt att han växt till sig - blivit både mer fyllig i kroppen och mer med. Han ler och pratar massor.

Igår blev lillkillen 1 månad :) Har inget emot alls att tiden i början går undan faktiskt...ser fram emot regelbundenhet och rutin. Thats me U know ;p Vi kan börja se mönster i både mattider och sovtider vilket känns skönt.

Tänkte dra en liten förklaring till Olivers missbildning ifall om det är någon som undrar men inte vågar fråga. Kan även passa på att nämna att det är fritt fram att fråga hur mycket ni vill, vi tar absolut inte illa upp. I nuläget så vet vi dock inte så mycket själva eftersom vi ännu inte varit på Sahlgrenska.

Jamen var det inte typiskt att vattnet skulle gå på lördagen...när det var ESC-final!! I knew it ;p Det började forsa kl 15 på dagen efter att jag suttit ute och solat och var på väg in. Min spontana kommentar var "nä, inte nuuu" *hahaha* Vi ringde förlossningen och fick en tid för kontroll kl 21 samma kväll. Under tiden packade vi Mios väska och lämnade honom hos mormor och morfar (första natten där ever!). När vi väl kommit till förlossningen så blev vi mottagna väldigt dåligt, d hade väl antagligen så mkt att göra...men att ta mitt namn å även fråga om vattenvagången hade väl inte vart så mkt begärt. Vi blev satta väntandes i ett rum på Antenatalavdelningen. Vad som skulle vara 20 minuter blev en timme! Jag bara kände nää, JAG vill inte ha det så här :( Visste ens någon att vi satt härinne och väntade?? Till slut kom en gullig barnmorska som precis gått på sitt pass - Camilla. Vi fick komma in i ett rum på antenatal (fortfarande inte på förlossningen) där hon kände och konstaterade att bebisen inte var nere och att jag inte var öppen... Dock så hade jag kl 19 på kvällen börjat känna mensliknande värkar som vid tiden för kontrollen börjat övergå i riktiga värkar (vad jag trodde själv...hade ju ingen aning eftersom min förra förlossningen blev helt cepig och konstig). Vi valde ändå att åka hem och försöka vila hemma under natten...för hur mkt sover man/vilar på ett sjukhus. Jag vet att vi låg hemma i sängen och kollade på sluttampen av omröstningen i ESC, men jag kunde inte fokusera...det gjorde ju ont!! Sen så försökte jag sova lite...men det gick sådär. Började få förjävla ont och värkarna kom väl var tredje minut/varannan minut och höll i sig i 40 sekunder-1 minut. Jag sa åt Fredrik att ringa förlossningen och säga att NU KOMMER VI IN! Men hans spontana svar till mig blev "men Johanna, vad kan de göra åt dig där, du kommer inte få något och du du får bara åka hem igen"... Jag visste ju som sagt inte alls hur det skulle kännas, så jag stod ut ett tag till. Men sen när jag trodde att jag skulle dö så ringde till slut F och vi åkte in! Höll knappt på att komma in på sjukhuset, fick stanna då och då och vänta ut helvetesvärkarna. Kl var 02:15 på natten när vi fick komma in till ett förlossningsrum efter att Barnmorskan Camilla förstått att jag hade värkar på riktigt. Det var så jävla skönt att hon direkt frågade om jag ville ha lustgas och jag bara skrek "JAAA". Vid första suget in kände jag att jag ville krysta! Sen var det igång... Direkt på med grejjen på bebisens huvud. Jag hann inte ens byta om till sjukhusskjortan. När hon kände efter så var jag öppen 4 cm. Det var försent att ta ryggbedövningen. De värkar jag hade genomlidit hemma hade jag alltså kunnat få ryggbedövning för! Men nej då, naturellt blev det. En halvtimme senare var jag öppen 8 cm. Kl var 02:54 när bebisen kom ut. Ååå jag bara kände - fy faan vad skööönt!! Och sen, never again, ALDRIG!